• Ope osaa

Kunniga lärare på stormigt hav

Updated: Apr 27, 2018


Under nelikantakryssningen Ope osaa frågade Inkeri Ruokonen oss spontant om vi hade möjlighet att skriva ett inlägg i bloggen om våra upplevelser, erfarenheter och tankar om de två utvecklingsdagarna. Vi bestämde oss för att göra det och valde en spontan, dialogisk form.


Hannah:

Ja, jag är den första att medge det – att stiga ombord på en kryssning i januari då väderleken lovat storm är definitivt utanför min bekvämlighetszon, då med betoning på bekvämlighet. Men döm om min glädje då jag upptäckte att bekvämlighetszonen vidgades i sällskap av över 120 lärarutbildare, lärare och studerande vid lunchbuffé och föreläsningar på fartyget Mariella. Allt det här började redan vid Skatudden då vi stod i hamn i Helsingfors någon timme innan avfärd mot Stockholm och Stockholms universitet.


Marjo:

Jag var helt positivt inställd redan då jag hörde om kryssningen – hänger väl ihop med att då jag hör ordet kryssning så är jag bland de första som anmäler sig. Ändå kändes det just inför resan att jag inte alls skulle ha tid mitt i terminsstarten. Och då vi steg ombord – och jag fick höra om väderleken, kanske till och med av dig Hannah – började det kännas som ett riktigt äventyr.


Hannah:

OPE OSAA eller kunniga lärare stod som arrangör för kryssningen som var ramarna för ett av flera utvecklingsseminarier inom det nämnda utvecklingsprojektet. Syftet med projektet är att utveckla hållbar forskningsbetonad lärarutbildning och att bygga ny kunskap och kompetens för skapande (kreativa) lärare. Projektet omfattar skapande av samarbete och tätare nätverk mellan pedagogiska fakultetens program, ämnesfakulteter, övnings- och praktikskolor samt flera universitet. Studerande är aktivt med och skapar projektinnehåll och målsättningen är att skapa nya former av mötesplatser för professionsutveckling.

Allt det här var synligt närvarande direkt vid inledningsseminariet för tvådagarskryssningen. Begreppet Nelikantaristeily var inledningsvis något oklart från ett svenskspråkigt perspektiv. Snabbt blev det klart att nelikanta inte till exempel innebär det samma som begreppet nelikenttä (som till exempel en SWOT analys) utan att det handlar om fyra positioner eller perspektiv (beroende på sammanhang). Det kunde även tolkas som fyra hörnstenar som lade grund för innehållets struktur under kryssningen: lärarens kunskap och kompetens, läraren som sakkunnig, den autonoma läraren och läraren i samarbete och aktiv i nätverk.



Marjo:

Bra beskrivet, Hannah! Något som jag tycker var intressant från språkperspektiv var själva namnet på seminariet. Just inför seminariet diskuterade vi nämligen hur det finskspråkiga namnet Ope osaa kunde översättas till svenska. Diskussionen inleddes informellt, i hissen till Minerva byggnaden, mellan andra och tredje våningen. Beslutet fattades i aulan, och resultatet blev Kunniga lärare som vad jag vet inte har orsakat några klagomål tillsvidare. – Då jag jobbade i läroämnet finska vid Humanistiska fakulteten fick jag ett samtal från en översättare i EU som frågade hur man på finska kunde formulera en religionsneutral text till julkort, en översättning av engelskans ”Season’s greatings”. Motiveringen var – som jag senare hörde – att tusentals kort hade hamnat i skräpet året innan eftersom det stod ”Vuodenajan tervehdys” på dem. Språket spelar en roll och man kan inte översätta ordagrant. Tur att vi har kunniga och språkmedvetna lärare och lärarutbildare, och att vi också kan lära oss mera genom att samtala med varandra antingen på Brobergsterrassen eller på en kryssning. Och då vi samtalar, använder och utvecklar vi ju alltid språket genom att samtala.


Hannah:

Härligt Marjo att ta del av hur du fångar upp arbetsplatsens språkliga vardag och tänk att ”elevator pitch” lever och fungerar. Jag tänker på att du så bra sätter de frågor vi utforskar, formar och diskuterar inom utbildning i ett större sammanhang. Så tolkar jag att de samtal som skapades i de temagrupper som vi delades in i efter inledningsseminariet på kryssningen var. Jag var i en temagrupp som arbetade med frågor kring framtidens skola. Vid inledningsseminariet talade Martti Raevaara från Aalto universitetet om en hurudan verklighet vi vill bygga för framtiden och vilken framtid vi vill skapa. I temagruppen följde vi upp temat genom att arbeta med tre tankeredskap om framtiden: det sannolika, det möjliga och det önskvärda. Utgångspunkten var önskningar (unelmia) om utbildning i framtiden. Vi arbetade med att hela tiden förtäta en hållbar idé utgående från alla förslag som dök upp. Vi förfinade, rensade, putsade och förbättrade på ett fantastiskt sätt under den halvtimme vi hade till förfogande. Det var fantastiskt att se hur effektivt vi utvecklade oväntade tankemönster. Det var mer än brainstorming, det var en form av koncentrerad tankesmedja. Under arbetet lärde jag känna människor jag inte träffat tidigare, jag fick möjlighet att se mina idéer utvecklade av andra samt lyssnade in andra intressanta infallsvinklar på vad en framtida verklighet kan vara och vad utbildning kan vara i framtiden. Två inslag i diskussionen som gjorde intryck på mig och som blev starkt kvar som redskap för att utveckla lärarutbildning var begreppet co-creation och att arbeta med förmågor som bidrar till arbetsgemenskapen så att hela arbetsgemenskapen utvecklas tack vare individens kompetens, insats och lust att dela.


Marjo:

Det som du beskriver låter väldigt intressant! Jag var med i gruppen Varhaiskasvatus ja lapsen luontaiset kehitysprosessit mahdollistava oppimisympäristö – och försöker nu inte översätta temagruppens namn till svenska. Vi diskuterade tematiken öppet och funderade på till exempel hur man kan lära barn att förstå vetenskapliga begrepp. Grundtanken som vi utgick från var att undervisning alltid ska anpassas till barnens ålder och lärmiljön ska vara sådan att den stöder lärande. Det finns interaktionella och kulturella mekanismer som påverkar lärandet som man alltid ska ta i beaktande. Vi var också i någon utsträckning kritiska mot innovativa idéer – kanske till och med dem som ni diskuterade i er grupp – som kanske är lämpliga för vuxnas lärande men inte tar i beaktande barnens behov. Nina Sajaniemi som var gruppledaren tog också upp stressen som något som förhindrar lärande. Om man nu tänker till exempel på vardagen i skolorna så förväntas mer och mer och valfriheten framför allt i gymnasiet blir allt större. De unga måste vara kompetenta att fatta beslut som påverkar deras framtida liv – i en ålder då de är i utveckling. Om man ställer för stora krav då de unga inte är redo ökar bara stressen och resultatet är att lärande förhindras.


Hannah:

Ja det märktes att temagruppernas diskussioner lade grunden också för diskussionerna vid middagsbuffén. Vi funderade på vad det digitala och robotik bär med sig för möjligheter och utmaningar i den stora bildningsfrågan ”vad är det att vara människa” nu och i framtiden. Senare på kvällen kom vi ändå oss för att i muntra och krängande skutt gunga i takt på dansgolvet och med det stormiga havet.


Marjo:

Jag satt vid samma bord, och hamnade på samma dansgolv, så jag har inget att tillägga här. Eller ja. Vi dansade ju Dingos Levoton Tuhkimo på samma dansgolv med vår nya dekan Johanna Mäkelä och då kom jag att tänka på att kanske vi borde infoga detta som en aktivitet i TUHAT – uppdateringen är ju aktuell just nu.




Hannah:

Ja och det var i det här sammanhanget vi spontant tog initiativet till att skriva den här texten. Nästa dag tog Stockholms universitet vid Frescati emot oss i ett pudervitt landskap. Under några timmar delade vi erfarenheter om lärarutbildning, lärarpraktik och utbildningsvardag med kolleger intensivt på finska, svenska och engelska i en salig blandning. Framförallt utbytet om hur praktikskolor och övningsskolor i Finland och Sverige fungerar väckte intresse. Vi var några som hann med en avstickare till Fotografiska museet, alldeles intill färjans terminal i Stockholm innan hemresan. Intrycken från utställningarna vävdes på ett fint sätt in i de erfarenheter som dagen erbjudit då vi vandrade till färjan i Stockholms blåa timme.


Marjo:

Jag tog bussen direkt till färjan och hann skriva några rader. På kvällen, mitt emellan dansandet, funderade vi ändå med några kolleger på vad som varit givande med seminarierna. Det bästa för mig var nog att lära känna nya människor och bli även bättre bekant med sina kolleger, både de gamla och de nya. Jag hade ju också kolleger från humanistiska fakulteten med på kryssningen, och tillsammans med de gamla och de nya kollegerna kom vi fram till några konkreta utvecklingsidéer för vårt utbildningsprogram. Det är bra att då och då komma loss från den vardagliga miljön – det bidrar till kreativt tänkande.


Hannah:

Ja Marjo. Och det var värdefullt att så intensivt koncentrera sig på de frågor som är centrala i arbetet och aktuella teman tillsammans. Under hemresan omformades de kontakter som varit snabba presentationer av nya kolleger i arbetsplatsens korridorer eller på färjan i inledningen av resan till initiativ kring utvecklingsarbete, forskning, samarbete och nya nätverk.

I sin helhet kan vi konstatera att lärare kan! Till och med då de stormar som allra mest.


Skrivare: Hannah Kaihovirta och Marjo Savijärvi

  • Grey Twitter Icon